Ända sedan i söndags morgon har jag vart inställd på att vara hemma hela denna helgen. Dels för att min vän Madde från Oslo kommer hem på fredag men också för att det kan vara dags att ta det lite lugnt nu. Det är det ju egentligen. Man kan ju inte gå ut torsdag och lördag vecka på vecka utan att det inte får konsekvenser, det har man ju märkt. Det är inte ett bra tecken när man glömt bort vad som hände vilken gång, typ "vänta nu, var det den torsdagen detta hände eller när sjutton var det?" bara för att det finns typ 20 alternativ. Sedan så har man ju tenta snart också, det känns ganska aktuellt att börja plugga på den faktiskt. Trots allt detta var man inte speciellt svårövertalad till att gå ut idag.

Det jag undrar är - vad fan är det man tror ska hända när man går ut? Vad är det man hoppas på? Varför ger man det alltid en ny chans trots att det gått åt helvete de senaste gångerna och trots att ens hälsa blir lidande?

Låt oss alla hoppas att det ens undermedvetna hoppas på en vacker dag inträffar så att allt detta inte är förgäves. Vilket det antagligen är.