Åh ja då var ännu ett år till ända! Och äldre har man blivit, tänka sig. Snart kan man inte ursäkta sitt beteende med att man är ung längre, hur ska det gå då? Skit samma, nu är det väl dags att göra som alla andra gör, nämligen sammanfatta året lite.

Bodde i Oslo cirka ett halvår och var med om diverse saker, bland annat flytten från vår lägenhet till Maddes och deras lägenhet. Det var fan pest och pina att behöva röja ut en lägenhet som ingen röjt ut på flera år, och inte ens ha en bil att åka till containern med. Var mycket slit och släp men funkade bra ändå på nåt sätt i sista ändan, som det mesta gör. Sen var det hemflytt till Sverige, Borås igen, och en liten sväng till Alanya. Kul att man åkte dit samma dag som man fick beskedet till högskolan, men som tur var kom jag in där jag ville, Borås alltså! Så då firades det kan jag lova. Sen var det en snabb sväng till Berlin och efter det var det väl högskolan som var det så kallade prioriterade i livet. Fast egentligen kan man väl säga att mest energi egentligen lades på annat trots förutom typ tre veckor då det var hård fokus på makroekonomin. BRA DÄR.

Kort sagt kan man säga att det hänt mycket i livet, som vanligt. Det behöver ju dock inte betyda att det bara hänt bra saker, vilket man inte direkt kan säga att det har. Det kanske inte har vart det ultimata året på vissa plan, men vem har sagt att varje år ska vara ultimat? Jag är iaf väldigt glad över vissa saker, till exempel att jag flyttade från Oslo och att jag började plugga på högskolan. Har verkligen träffat många fina människor!

Såååå gott nytt år då, och glöm inte måttot som alltid leder till det bästa: hellre ångra nåt du gjort än ångra nåt du inte gjort!

En vinter"morgon" som än så länge spenderats i sängen, nu har jag tagit mig till soffan och dricker kaffe. Ser på Super G på TV. Hoppas verkligen att skidresan med Svina blir av, hade vart grymt kul att åka skidor igen!

Efter att ha vart sjuk i lite mer än en vecka och därför bott hos mamma, så ska jag nu tillbaka till kollektivet idag. Det kan ju bli intressant eftersom jag lämnade mitt rum morgonen (eller klockan var väl ca 16) efter vi haft förfest där och det som senast inträffade innan jag lämnade det, var att jag välte ner ett vinglas på golvet som krossades. Så vem vet, kanske blir det att åka till sjukhuset idag med en glasflisa i foten? Eller kanske kommer man slås av en mycket vidrig doft av gammal alkohol och snus när man träder in i rummet? Gud vet. Vet i alla fall att det ligger en nu förmodligen rutten avokado i min fruktskål, hade väntat så länge på att den skulle mogna och den var nästan perfekt när jag lämnade rummet :( så kan det gååå!

Ikväll ska vi basta hemma hos Madde, det ska bli oerhört fint. Så skönt att kunna vistas bland folk igen efter att ha vart isolerad i typ en vecka.. Må det inte ske igen!!!!

Tänk att vi håller ihop fortfarande, som i våra ungdoms dagar.

Ända sedan i söndags morgon har jag vart inställd på att vara hemma hela denna helgen. Dels för att min vän Madde från Oslo kommer hem på fredag men också för att det kan vara dags att ta det lite lugnt nu. Det är det ju egentligen. Man kan ju inte gå ut torsdag och lördag vecka på vecka utan att det inte får konsekvenser, det har man ju märkt. Det är inte ett bra tecken när man glömt bort vad som hände vilken gång, typ "vänta nu, var det den torsdagen detta hände eller när sjutton var det?" bara för att det finns typ 20 alternativ. Sedan så har man ju tenta snart också, det känns ganska aktuellt att börja plugga på den faktiskt. Trots allt detta var man inte speciellt svårövertalad till att gå ut idag.

Det jag undrar är - vad fan är det man tror ska hända när man går ut? Vad är det man hoppas på? Varför ger man det alltid en ny chans trots att det gått åt helvete de senaste gångerna och trots att ens hälsa blir lidande?

Låt oss alla hoppas att det ens undermedvetna hoppas på en vacker dag inträffar så att allt detta inte är förgäves. Vilket det antagligen är.

Min första tanke när jag vaknade upp idag var: imorgon händer det, fyfan. Förra söndagen när jag vaknade var min första tanke: om en vecka är det imorgon det händer, fyfan. Nu vill man ju bara få det överstökat, denna redovisning som hägrat i ens medvetande en längre tid. Visst är det fantastiskt att man får saker gjorda, men det är ju mindre fantastiskt att oroa sig. Dags att tänka på det visa ordspråket igen: "Om problemet går att lösa, varför oroa sig? Om problemet inte går att lösa, varför oroa sig?" Det är onödigt liksom.

Nu har man bott här i den så kallade lägenheten i nästan en månad förresten! På tal om något helt annat. Varför känns det som att det är mycket längre? Och det var ganska exakt en månad sedan skolan började också. Hårdplugg från dag ett kan man ju säga att det var. Underbart!

"men att gå ut nykter i borås är typ ingen skillnad,
folk blir inte direkt fantastiska med alkohol här ändå"
Så fint formulerat av Blomman, han är en klok man, dock lite skeptisk till saker och ting kanske. Var ute igår och det var faktiskt rätt fantastiskt.

Just för tillfället så försöker min hjärna fly från plugget på alla tänkbara sätt. Funderar på att städa, handla, lyssna på en låt till på spotify och gud vet vad. Fast att inse problemet ska ju vara det första steget för att lösa det har jag hört. Är det bara jag som är kräsen eller är Structure in fives en jäkligt svår och tråkig bok?

Jag har fått lära mig att det enda sättet att ta sig igenom nåt svårt är att bita i det sura äpplet. Du måste göra det ibland för att komma nånvart i livet. Hörde dock talas om en sån stjärna idag, en i min klass berättade för mig om hans kompis. Denna person hade tydligen inte engagerat sig så mycket i skolan utan planerade att satsa på högskoleprovet istället för att komma in på rätt utbildning. När denne då skulle göra högskoleprovet skrev han av en kärring som satt i närheten av honom. Han fick skitbra reslutat och går nu nån ingenjörsutbildning på Lunds universitet. Samma person hade tydligen också velat bli jaktflygare. Han hade ett synfel, men lurade militären så att de aldrig fick nån kännedom om det. Han smet in och övade in syntestet på förhand nämligen. Snacka om att håva in det man vill, hur det slutade med allt vet jag dock inte...

Finns det några genvägar till denna examen tro?

Att skörda är en konst.Vissa gånger blir skörden lyckad, andra gånger blir den tyvärr inte lika lyckad. En misslyckad skörd är inget man vill vara med om, därför vill jag ge några tips till er innan ni ger er ut på åkern:
1. Fundera lite över vad det är för typ av gröda som fångat ditt intresse - är det värt att lägga ner energi och omsorg på just denna typ? Är detta något som kan gynna dig, lönar det sig?
2. Är grödan mogen? Om man skördar för tidigt finns det en risk för att grödan inte kommer leva upp till förväntningarna. Och efter tiden man lagt ner så vill man ju inte att det ska hända. All gröda mognar - de olika typenar tar olika lång tid på sig bara. Ha tålamod.
3.. Hur ska du ta hand om din gröda när du väl har skördat? Tänker du långsiktigt?
Något annat som är viktigt är sättet du skördar på. Detta är A och O. Påbörja inte en skörd utan att avsluta den. Då kan du lika gärna chilla från början ju. Skördar du på många ställen samtidigt är det dessutom risk för att grödan inte får den omsorg och kärlek som den behöver. Det kan också vara värt att fundera över.

Som sagt, att skörda är en konst. Ta det försiktigt!